jaa... Nu igen...

...Känns som om jag inte gör annat än klagar nuförtiden, så den här bloggen har på nåt konstigt sätt blivit min klagomur; Jag veeet att alla säger 'jag finns här om du vill prata', men hur många vill sitta och lyssna på när jag sitter och gråter för allt och ingenting? Jag har blivit en person som jag alltid har sagt att jag inte ska bli. Jag vill inte prata med mina vänner om det jag finner jobbigt just då. Hur bryter man det mönstret? NEJ, JAG VET INTE OCH JUST NU I DON'T GIVE A RAT'S ASS ABOUT IT! Jag vill bara... jag vet inte ens vad jag vill, tänker så mycke på allt som rör min allra finaste ♥Eddy♥, om bebisen jag bar och förlorade i grav.vecka 9, hur de ska bli när jag har blivit LAS:ad vilken avd jag kommer hamna på, huruvida jag ska plugga upp mina betyg och söka SSK-utbildning med v.utb mot ambulans, Hur mina älskade föräldrar mår, hur dom VERKLIGEN mår?, Varför jag aldrig tar mig tid för att åka bort till min älskade farmor, varför jag e konstant trött, jämt sjuk? Varför de känns som om hela världen är emot mig? varför jag aldrig känner mig vacker? varför jag är så "blond" ibland? Men FFA; VAD HÄNDE MED MITT POSITIVA JAG???? När försvann jag i allt det här klagandet?... Jag har inte en aning.. Jag kommer nog aldrig att få svar på den frågan.. Jag vet att jag inte är den populäraste tjejen, och har heller aldrig varit, Men jag önskar att jag en vacker dag kommer att få känna på känslan av att vara vacker, att duga till precis som jag är. För som jag mår just nu, just idag? Jag känner mig inte värd skiten under skon än gång.. Och de är fruktansvärt jobbigt och påfrestande. Jag gör allt för att min fina grabbar, Fredrik och Eddy, min sambo och min son ska ha de så bra som möjligt, jag går genom eld och vatten för dom. Därför är det också jobbigt när folk ifrågasätter varför jag e så på mig när de gäller läkarbesök vid sjukdomstillfällen, jag vill inget ont för mina grabbar, jag vill bara inte se dom ha ont och lida i onödan. Jag vill heller inte utsätta dom för onödiga "risker" om de föreligger en chans till det. JAG VILL BARA ATT DOM SKA MÅ BÄST OCH KOMMER FORTSÄTTA GÖRA ALLT JAG KAN FÖR DERAS VÄLBEFINNANDE, ÄVEN OM DET SÅ INNEBÄR ATT JAG MÅSTE RIVA UPP SKOGAR BERG OCH DALAR!! FREDRIK OCH EDDY; NI ÄR MITT ALLT OCH DET ÄR NI SOM FÅR MITT LIV VÄRT ATT LEVA!! FRÅN DJUPET AV MITT HJÄRTA; JAG ÄLSKAR ER!♥

De känns inge bra...

...inte ett dugg bra...

Undrar när vi ska få hålla oss friska? Nu har jag varit hemma från jobbet i snitt 3 dagar per månad, och de e faan inte kul!! Är trött och dåsig typ 24/7 och har varit det sedan januari.. Man skulle kanske kolla sköldkörteln,CRP,vita och HB??

FÖR DET KAN INTE VARA NORMALT ATT MÅ SÅ HÄR, SÅ LÄNGE!!!

Undrar om de e narkolepsi?? :P

Har svårt att hålla mig vaken nu.. Det hära inlägget blev visst bara blahiblaha, men va faan? jag skriver de för min egen skull, ingen annans!!

Har lilleman hemma idag också, stackarn! Han hade behövt få åka till dagmamman idag (och de fick han för Karin, men han ville vara hemma med sin sjuka mamma..) och leka lite, då hans mamma inte är riktigt på spåret idag..

..Men o andra sidan blir jag ju hemma imorrn med så jag får lämna honom en stund hos världens bästa dagmamma ändå! Karin är baske mig den bästa dagmamman man kan ha!! Ställer upp för oss i alla lägen oavsett vad, och de betyder massor!

Så nu får man väl försöka kurera sig bäst det går, med blå bands varma soppor, proviva Nyponsoppa och massa massa glass.. Nåt annat går inte att äta i det skicka jag är i just nu..

..Kan fasiken inte komma ihåg när jag va så här dåsig sist.. Bara hoppas på att de e sista omgången för de hära året, men jag vet, de var ett stort önsketänkande!!!

Nää, ska försöka övertala min son att gå o vila en stund med mig, tror inte att han går med på de men ändå! Värt ett försök!! ;)

Byebye!

Allt skit drabbar oss, VARFÖR????
Mormor fick cancer,
Farmor har fått cancer,
Morfar fick en stroke,
Pappa har fått hjärtinfarkter x flera, sista en ST-höjningsinfarkt,
Jag fick missfall
Mamma har nu drabbats av en TIA...

FÖR HELVETE NÄR SKA SKITEN TA SLUT OCH GE OSS LYCKLIGA SLUT?????????

:'(

Mitt lilla frö...

Ett bra slut på 2010 var att jag blev gravid...

En bra början på 2011 var att jag fick, inte 1, utan 3 (!!!!!!) positiva gravidtest...

Ett SKITDÅLIGT slut på Januari 2011 var att jag fick missfall...

... Jag var i vecka 9...

Jag vet att jag inte var så långt gången, men jag hade redan vant mig vid tanken på en liten bebis nu ju.. Jag skulle jobba denna sommar oxå och sen skulle jag gå hem på mamma-ledighet i slutet av augusti, för att lagom föda i början på september...

... Vad ska jag göra nu? Hur ska jag klara av att bära de här i mitt hjärta? Ja, jag har Fredrik vid min sida..

... Känner att jag måste få sörja de barn jag bar på, får man de? Trots att jag bara var i vecka 9?

Vissa kanske tycker att jag är larvig, men jag.. Jag har hade ju redan känt de dära "fisk-fladdret".. Hur kunde de gå så fel? Vad gjorde jag för fel? Kunde jag ha gjort något annorlunda?

Jag vet ju egentligen redan svaret på den frågan.. Jag hade kunnat göra ett skit annorlunda för att skapa andra förutsättningar... Jag får helt enkelt försöka ta till mig vad min syster och mamma sa... De måste ha varit nått galet med mitt lilla frö som gjorde att MIN KROPP satte stopp för den här graviditeten.

Och känslan av att veta att man har spolat ner sitt lilla frö i toaletten... *gråter*... Hur kommer man över sånt? Hur kommer man någonsin över sitt barn som man har förlorat? För mig var detta ett barn, Vårt älskade barn...

Och hur berätttar man för sin snart 4-årige son att bebisen som han längtar SÅ MYCKE efter, har dött i mammas mage?
.. Jag vet inte hur jag ska kunna komma över de här.. Jag känner mig som ett ända stort misslyckande.. Jag vet att jag inte hade kunnat göra på något annat sätt, men.. Jag misslyckades med mitt ofödda barn...