En bra början på 2011 var att jag fick, inte 1, utan 3 (!!!!!!) positiva gravidtest...
Ett SKITDÅLIGT slut på Januari 2011 var att jag fick missfall...
... Jag var i vecka 9...
Jag vet att jag inte var så långt gången, men jag hade redan vant mig vid tanken på en liten bebis nu ju.. Jag skulle jobba denna sommar oxå och sen skulle jag gå hem på mamma-ledighet i slutet av augusti, för att lagom föda i början på september...
... Vad ska jag göra nu? Hur ska jag klara av att bära de här i mitt hjärta? Ja, jag har Fredrik vid min sida..
... Känner att jag måste få sörja de barn jag bar på, får man de? Trots att jag bara var i vecka 9?
Vissa kanske tycker att jag är larvig, men jag.. Jag har hade ju redan känt de dära "fisk-fladdret".. Hur kunde de gå så fel? Vad gjorde jag för fel? Kunde jag ha gjort något annorlunda?
Jag vet ju egentligen redan svaret på den frågan.. Jag hade kunnat göra ett skit annorlunda för att skapa andra förutsättningar... Jag får helt enkelt försöka ta till mig vad min syster och mamma sa... De måste ha varit nått galet med mitt lilla frö som gjorde att MIN KROPP satte stopp för den här graviditeten.
Och känslan av att veta att man har spolat ner sitt lilla frö i toaletten... *gråter*... Hur kommer man över sånt? Hur kommer man någonsin över sitt barn som man har förlorat? För mig var detta ett barn, Vårt älskade barn...
Och hur berätttar man för sin snart 4-årige son att bebisen som han längtar SÅ MYCKE efter, har dött i mammas mage?
.. Jag vet inte hur jag ska kunna komma över de här.. Jag känner mig som ett ända stort misslyckande.. Jag vet att jag inte hade kunnat göra på något annat sätt, men.. Jag misslyckades med mitt ofödda barn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar